Kollar igenom Instagram, någon som lagt upp bilder på sin shopping, någon på sig själv med perfekt sminkning och hår och någon som lagat en 3-rätters kalasmiddag. Fantastiskt, ba gilla allihop. Klart att jag gillar det, shopping är ju kul, bilden på kompisen är ju skitsnygg och en 3-rättermiddag är ju inte illa pinkat. 

 

Jag läste en väldigt bra artikel som Calle Schulman skrivit i ett nummer av SOLO. Den hette "Vår Instagram-filtrerade lycka". Han tog upp hur alla försöker visa sig vara så lyckliga och trycka ner varandra genom att lägga upp perfekta bilder. (Medvetet eller undermedvetet).

 

Och när någonting verkar för perfekt, då vet man att det är en fasad. För ingen eller inget är perfekt. Ledsen att säga det.

 

Det var som i ett avsnitt av Solsidan där Anna träffade en mamma på dagis och dom blev vänner på Facebook och den här mamman la upp bilder på hennes fina middagar och Anna skulle försöka få det att se ut som att hennes liv var lika perfekt. Sen visade det sig att den där mamman inte hade ett perfekt liv alls. Läste även en artikel om att ingen får missfall på Facebook och det är så. 

 

Är det därför vi är så besatt av sociala medier? För där kan vi framstå som den personen vi önskar att vi var? Eller för att trycka ner andra och framstå som bättre själva? Eller har vi sånt stort bekräftelsebehov att vi hela tiden behöver visa hur snygga och mycket vi har. Jag vet inte, eller så kanske det är så, att 2013 så är allt perfekt. Vad tror ni?