När jag var liten så ville jag mer än allt annat bli vuxen. Det var typ min dröm. Det verkade så roligt att få vara vuxen, och tjäna massa pengar, ha ett hus och gå på fester. Och mest av allt att få bestämma. Jag har alltid varit en envis människa så jo jag tyckte att vuxenlivet skulle passa mig rätt bra. Nu är ju inte jag så gammal, jag känner mig som det. Men precis som alla vuxna sa när man var liten så är inte det alltid så roligt som det verkar att vara vuxen. 

 

Då visste att man skulle gå till skolan, man fick äta utan att ens behöva gå in på affären och gjorde man någonting pinsamt så var man ju endå bara ett barn så ingen brydde sig.  Nu när man är vuxen är allting inte lika självklart längre. Nu kan ingen annan göra någonting åt en, nu är man vuxen, nu är det bara att ta tag i saker och sina handlingar själv. Nu finns det inga ursäkter. Till och med jag själv undrade hur det skulle gå för mig i framtiden då jag var liten, för jag var väldigt väldigt blyg. Det var i princip då jag var hemma som jag pratade. Men jag visste också att för att komma någonstans i livet så måste man kämpa, man måste känna sig obekväm ibland, man måste testa nya saker. Så det har jag alltid varit bra på. Man kanske inte kan tro det om mig idag, att jag var den som knappt vågade dra bort bladet på almanackan i skolan och inför hela klassen säga vilket datum det var. Nu har jag nått min dröm att bli vuxen, jag har fått ett väldigt bra självförtroende, jag har inget hus än. Men jag har en fin lägenhet, jobb, en del fester har jag varit på och jag kan bestämma över mitt liv. Och ja det kanske finns en sanning i det dom vuxna sa för några år sedan att vuxenlivet kan vara hårt ibland, men det kan även vara väldigt roligt mesta delen av tiden!